De senaste åren har orientaliska flöjter i allmänhet, och de orientaliska flöjter som Brian Jones spelade in på 60-talet i synnerhet, återigen dykt upp i nostalgisk västerländsk rockmusik.
Självklart hörs de också på den senaste skivan från just Brian Jonestown Massacre, bandet som är döpt som en makaber ordlek med den gamle Rolling Stones-gitarristens namn. Skivan, Aufheben, handlar enligt den fasta medlemmen Anton Newcombe (ett 40-tal musiker har passerat genom hans band sen början på 90-talet) på ett vagt sätt om jordens undergång.
Newcombe bär uppenbarligen på både visioner och galenskap. Och är uppenbarligen oförmögen att själv avgöra vilket som är vilket.
Den bristen brukar göra The Brian Jonestown Massacres konserter till ett publikfriande äventyr. Och trots att vinterjackan funkar bra utanför är cementgolvet inne på det slutsålda Strand fuktigt av kondenserad svett. Men ikväll är Brian Jonestown Massacre på gott humör och inleder konserten på klassiskt sätt: med karaktäristiskt brusig 60-talsrock. En positiv Newcombe i spetsen gör att de framstår som ett värdigt åldrande The Jesus And Mary Chain, minus nihilismen.
Låtarna är korta och sött icke-koncisa, och ofta räcker det med ett välbekant tamburinintro eller lite tankspritt gitarrskrammel för att ett hundratal svettiga handflator ska åka upp i luften. Under Anemone flyter en man runt på publikens händer och en flicka med stora fredstecken dinglande från öronen ser konserten sittande på någons axlar.
De sju personerna i bandet är inte opåverkade. Som en salongsberusad girlgroup vinglar de fram genom spelningen i absolut harmoni. I Straight up and down – när kören från Rolling Stones Sympathy for the devil blandas med refrängen från The Beatles Hey Jude – kastar sig även Newcombe, kallad ”Hitler” av medlemmarna i hans första band, på rygg ut i publiken. Och till sist blir också han, om än bara fysiskt, en i mängden.